celinevanbaalen

Det är lika irriterande varje gång. Nu hade jag nästan skrivit färdigt ett inlägg och så råkar jag komma åt någon knapp så att sidan uppdateras och meddelandet, som ännu inte är sparat, försvinner. CRAP. Jaja jag ska försöka ha kvar lite tålamod och skapa ett nytt. 

Bara en kvart kvar! Sedan brakar adventsköttandet lös! Jag Klara Linn och Felicia ska dricka glögg, äta lussekatter, lyssna på julkurt och frossa i goda pepparkakor. Adventsljusstaken är tänd, stjärnan likaså och det är mys på hög nivå. 

Jag myser, pimplar och tjöter. Låter inte det som den perfekta fredagskvällen? Felicia och Sofia a.k.a Fisen (sörry fia) är här på besök och vi har kollat på diggilo och skavlan. Fredagsunderhållning för mogna kvinnor i sina bästa år. Lite halvtörrt vin har slinkit ner och jag känner mig nöjd efter att ha funnit boven i avlopssdramat. Det har varit totalt stopp i handfatet men efter massa kaustiksoda, kokande vatten och en frenetisk Linn vid min sida så har vi bemästrat den lelle jäveln. Händiga är vad vi är. 

Nu har jag fått sovit ut, återhämtat mig. Nu är det dags att börja känna sig pigg och frisk igen. Jag har behövt få sova ut och bara hänga hela dagarna men nu känner jag faktiskt för att bli pigg igen. Jag tänkte börja med att gå och träna en liten stund bara för att få upp flåset. Sedan ska en härlig dusch göra mig varm, ren och få mig att känna som en ny person. En promenad i det fina vädret får det nog bli också, solen tittar fram och jag känner lyckorus! 

Jag sitter i väntrummet på legevakten. Det är tyst. Stämningen är sådär tryckt som det bara kan vara i ett väntrum. Bredvid mig sitter en tjej i ungefär samma ålder som jag. Hon har på sig sina "sjukkläder" och håret slarvigt uppsatt i en bulle högt på huvudet. Jag gissar på att hon är svensk och att hon har öroninflammation eller nått. Mitt emot mig sitter en kvinna med sjal runt huvudet. Hon har sin handväska i knäet och händerna knäppta över den. Hennes ben är tätt i hop och ser väldigt ordentlig ut. Man kan se att hon försöker dölja att hon mår dåligt, och hon lyckas bra. Hon ser mest spänd ut. Alla suckar lika mycket varje gång det går förbi en läkare som inte ropar ens namn och alla mår halvtaskigt. Jag blir lite rastlös och kommer på att jag kan ta fram min iPod för att sitta och anteckna lite textrader jag har i huvudet. Jag får inte upp den direkt, den sitter liksom fast i fickan på något sätt och innan jag fått ur den har uppmärksamheten dragits till mig. I samma stund som jag fått upp min iPod hör jag hur något faller till marken. Jag böjer mig ner och kikar under bänken där jag sitter. Till min fasa får jag syn på mitt URINPROV som jag så smidigt gömt i min ficka. Jag får sätta mig på knä för att sedan sträcka mig för att få tag på röret där mitt ljumma urin ligger och guppar. Skamset sätter jag mig tillbaka på min plats och känner att: Det här var det enda som kunde lätta på stämningen i ett väntrum.

Jag har introducerat Linn till Twilight. Jag kommer i håg hur jag var efter första gången jag sett filmen. Jag var besatt av Robert Pattinson. Jag googlade på honom, jag tänkte på honom och jag drömde mig bort tillsammans med honom. Jag var skitlöjlig. Linn är en person som inte tycker om dravell (bra värmländskt ord). Hon hatar alla program på mtv och är inte lättflörtad när det gäller filmer där 14-åringar svimmar på biopremiären. Efter att vi sett första filmen så har hon fastnat. Hon har fastnat precis lika mycket som jag, hon har också blivit skitlöjlig. Hon pratar om Edward, hon säger saker i stil med: Jag vill också ha en vampyr! För att sedan suckandes lunka i väg. Hon sitter med öronproppar framför datorn och spolar fram till scenerna där Edward och Bella blir närgångna, när han säger så fina saker till henne och när han räddar hennes liv. Jag tycker att det är fruktansvärt roligt att en så svårflörtad tjej som Linn också har fallit för Edwards charm. För det är ju inte Twilight i sig som är så himla magisk, det är ju Robert Pattinson som är så fruktansvärt het. 

Jag kanske skulle kunnat gå och jobba. Jag menar, så sjuk är jag ju inte. Men min kropp är helt slut. Den vill bara ligga i soffan och kolla på film och få i sig massa té och kanske en liten chokladbit. Min kropp vill bli ompysslad och den vill sova ut. Därför bestämde jag mig för att sjukanmäla mig i dag och bara vara hemma och kose mig. Jag gick till legevakten förut och kollade läget. Jag drack ju ganska mycket vatten i måndags, onormalt mycket vatten. Jag har funderat lite på att det kan ha med sköldkörteln att göra hur jag mår eftersom jag har haft många symptom men så är nog inte fallet. Jag är väl bara höstsjuk. Man känner sig lite nere, trött och huvudvärk för att man inte fått se solen på alldeles för länge, törstig för att kroppen behöver rensas, ont i kroppen och frusen för att man legat alldeles för mycket de senaste dagarna. Allt kan ju faktiskt förklaras. Man behöver nog ta ledigt i bland och bara rå om sig själv, i förebyggande syfte menar jag. I stället för att köra 100 % tills man stupar och ligger där med 40 graders feber och inte kan ta sig ur sängen på en vecka, så kan man ta en dag någon gång när kroppen säger i från. Nu låter jag som världens glidare som är hemma fort jag känner mig minsta trött. Så är dock inte fallet, för om det vore så hade det inte blivit många timmar på jobbet för min del. 

Jag fryser. Påklädd som aldrig förr och en filt över mig, trots det så känner jag mig som en isbit. Men i mitt hjärta brinner det av värme och kärlek. Ett mail som gjorde min dag. Man behöver i bland påminna i de mest självklara förhållandena att man saknar, uppskattar och älskar varandra. Som att säga till sin förälder att man älskar dom, som att krama sin sambo som man träffar jämt men inte säger vettigare saker än: DISKA! Som att säga till en vän på andra sidan jordklotet att man saknar den. Sådant som vi egentligen vet, ända in i hjärtegropen. Ändå är det viktigt att man faktiskt får höra och även säga det. En liten bekräftelse, ett litet vedträ till brasan för att elden ska växa och hållas vid liv. 

Fy för att må röv. Jag har ont i huvudet, känner mig skakig och är helt slut. Jag tycker otroligt synd om mig själv eftersom jag egentligen ville med Lina och Klara och träna men kände att det inte skulle bli så bra då. Jag behöver sömn, en kram, massa vatten och kanske en apelsin. Inte så svårfixad medicin. Snart är jag frisk igen, snart är måndagssjukan borta. 

Någon bild från i går skulle sitta fint. Det går segt att ladda upp och jag måste sova så det får bli några enstaka.

Vad är grejen med barn? Varför får man lika pipig röst varje gång man ska säga något till dom? Varför vill man bära dom hela tiden? Varför gör man fåniga grimarser och gör allt för att få dom att skratta? För att vi älskar dom såklart! Jag hade min första dag på miniSATS i dag och jag är verkligen glad för att jag har fått ett sådant härligt extrajobb. Barn ljuger inte, dom säger var de tycker om saker och ting och de gömmer inte sina känslor. När man får en liten flicka på 1,5 år att sluta gråta och i stället börja skratta, blir man helt varm i kroppen. Visst det är inte bara en dans på rosor med de små liven. När fyra pojkar i åldrarna 4-7 år börjar ha bollkrig i bollhavet och kastar stenhårda bollar på varandra och ingen lyssnar på när man säger till dom, då är det klart att man blir lite frustrerad. 

Det är fredag och vi är peeepp! NOT. Tröttheten tar över och vi sitter återigen här med våra datorer i kollektivet Näcken aka Lorten. Klara har flugit sin kos till Skottland, men som tur var har hon lämnat efter sig lite saker som påminner oss om våran kära sambo. Denna helgen har jag lite saker som jag vet att jag ska göra, skönt att ha lite milstolpar så att man har saker att se framemot. Fredag: Chill, häng, fredagstrött, tv, dator, köttbullar och pasta och prat. 

En klassisk degarkväll. Nu snackar vi tacos, coca cola, choklad, chips, soffa och vänner. Det är väldigt skönt att ta det lugnt men jag längtar efter att träna, det kliar i kroppen och jag blir så himla seg om jag inte tränar. Jag låter sjukt klyshigt nu men det är faktiskt så det är. Jag har mycket att skriva om, många olika saker som jag tänker på men det får bli en annan gång när jag inte har lika mycket folk omkring mig och en chipspåse som skriker efter mig. hade på bade

Ican kommer om två timmar. Vi ska prata chilla och bara umgås eftersom jag inte fick möjlighet att träffa henne när jag var hemma i helgen. Jag och Erica, som hon egentligen heter, har känt varandra sedan förskolan. Jag kommer i håg första gången jag pratade med henne. Vi stod ute på skolgården i klässbol och jag tyckte att hon hade så fint långt hår. Jag gick fram till henne, tog tag i hennes hår och frågade efter hennes namn. Jag kom i håg att jag ville bli vän med henne men jag kunde aldrig komma i håg hennes namn. Jag vet inte hur lång tid jag frågade efter hennes namn varje gång vi träffades. Hon var blyg, jag var glömsk och sedan dess ha vi alltid varit nära vänner. Vi blir som två gaggiga 40 plusare när vi är tillsammans. Vi pratar om kärlek, barn (!), rykten och massa annat trams över en flaska (eller snarare box) vin och gärna en chipspåse. Jag vet ingen annan som jag haft så långa telefonsamtal med än henne. Ican och Cilla fo evva. 

Jag har en dålig egenskap. Eller jag har nog flera men det är en speciell jag vill skriva om. Jag är alltid steget före i mina tankar. Jag tänker alltid på vad jag ska göra sen, vad jag ska laga för mat, när jag ska gå och träna, när jag borde gå och lägga mig så att jag får tillräckligt med sömn och så vidare. Ett exempel: Jag var ute och gick en härlig promenad tillsammans med Ylle och Noa härom dagen. I stället för att bara njuta av stunden (som jag visserligen också gjorde) så gick jag och tänkte på vad jag skulle vad jag skulle göra när jag kom hem. Lägga Noa, diska, laga mat innan Noa vaknar, packa, hänga tvätt .. bla bla bla. Sådär höll jag på tills jag kom på mig själv. I stället för att bra njuta av stunden så ödslade jag den tiden på att tänka på sådant som komma skulle. Denna eviga planering, kalkylering av tid gör mig stressad. Jag är ett kontrollfreak och jag vill ha full kontroll på vad jag själv och min omgivning gör. Jag vill veta vad som ska hända, när det ska hända och helst hur också. Det känns som att man jagar tid. Man gör den ena saken för att sedan få gjort den andra innan man får göra det tredje som man egentligen vill göra. Ja ni hör ju själva, inte konstigt att man har varit uppe i varv mycket i sitt liv. Jag har bestämt mig för att leva mer efter ordspråket en sak i sänder. Leva och njuta mer av stunden, leva här och nu. Det borde ju inte vara så svårt, jag menar det är ju faktiskt det vi gör, lever här och nu. 

Sen åker jag hem. Hem till Oslo. Det är perfekt att åka nu, för det har känts lite extra lyxigt att vara kvar här i dag också men jag vet att om jag hade stannat några dagar til hade jag nog tröttnat.

Jag älskar att laga mat. Ni som följt min förra blogg kan ju inte ha undgått min passion för mat. Jag älskar att laga mat, jag älskar att se på mat men framför allt, jag älskar att äta mat! Min sambo Lina brukar alltid småle åt mig när jag ska förklara något jag ätit. Jag lever mig in, använder händerna mycket och om det varit riktigt gott så blundar jag även. Jag kommer från en familj där jag fått smaka det mesta och det finns faktiskt alls mycket som jag inte tycker om. Jag kan inte ens komma på för stunden något jag verkligen hatar. Jag kommer i håg en gång för längesen när familjen skulle äta middag hos Bomma och Bompa (farmor och farfar). Det skulle serveras sniglar. Bomma hade köpt pizza till oss barn. Det slutar med att ingen äter något av pizzan men att alla barnen slukar den ena vitlöksmarinerade snigeln efter den andra. 

Jag är sjukt nyfiken, och i bland kan det få konsekvenser. Jag snokar gärna för att få reda på saker, jag har dumboöron och lyssnar alltid efter saftigt skvaller och jag frågar gärna folk "påiga" frågor för att få reda på sanningen. Det är bara sån jag är och det går inte ändra på MEN det finns gränser för vad man får göra och inte. Jag gör i bland en sak som jag vet är fel, andra säger det till mig och jag tycker precis likadant, men jag kan inte låta bli. Jag ångrar mig alltid efter att jag fått läsa orden som inte är till för mina ögon. 

Jag heter Céline van Baalen och är 19 år.