celinevanbaalen

I morgon kommer Malin till staden. Det ska bli jättekul att hon kommer och hälsar på för det är sådant man säger att man ska göra men det blir oftast inte av. Vi ska äta gott, dricka vin, tjöta och hänga allmänt. Kanske blir det en bio eller något sådant också. Helgen kommer väldigt lägligt eftersom min kropp börjar bli lite slut. Jag har inte haft sovmorgon på tio dagar och denna veckan har det varit fullt upp. Träning varje dag (jag har såå ont i kroppen nu), jobb på SATS två kvällar plus vanligt jobb och häng med Johanna. Linn och Klara är på Jamie-T nu och Lina är ute och friar så jag tar kväl alene med OS i bakgrunden och bara hänger. I dag tänker jag inte stressa i säng, jag går helt enkelt och lägger mig när jag känner för det, är lite trött på att skynda mig i säng. Man har sådana rutiner som gör att man känner sig lite som en robot. När jag har sovmorgon vaknar jag nästan alltid precis den tiden då jag brukar gå upp till jobbet bara för att kroppen vant sig.

Jag var otroligt sugen på att träna idag. Jag gick till gymmet för att gå på ett pass där jag trodde att jag skulle få springa, hoppa och skutta runt på en stepbräda så att svetten stänkte. Jag kommer dit och märker att jag kommit på ett styrkepass men stång och vikter hit och dit. Visst, skitbra pass om man vill pumpa, men i dag hade jag lust på att röra på kroppen och bli knallröd i ansiktet. Så här sitter jag nu, frusen, svullna ömma muskler och lite halvbesviken.

Rätt kul kommentar från en sovande Lina. I söndags när jag gick upp för att jobba hör jag att Lina pratar i sömnen, hon mumlar och vrider sig om vartannat. Jag kan först inte höra vad hon säger med plötsligt säger hon högt och tydligt med dansk accent: Fo fän, fo fän gabby, småler och fortsätter sin skönhetssömn. Rätt kul. Gött att inte bara jag släpper ur mig konstiga kommentarer i sömnen. Favoriterna är väl "uuh, fräsigt!" och "men det där var ju rätt gött ändå".

Nostalgitripp med the Ark var en höjdare. Jag kommer i håg att jag stod ensam på mitt rum och sjöng duett "med" Ola Salo i 12-13 års åldern. Jag och Linn såg på en dokumentär förut med Ola och blev nog båda två lite kära. Jag blev lite mobbad för att jag gillade The Ark. Att gå på Klässbols skola och lyssna på killar med latexdräkter och fjäderboar var inte helt ok. I början av min och Linns vänskap så vet jag att bandet the ark kom på tal när gänget var samlat. Jag kände att jag var tvungen att berätta för någon att jag faktiskt varit ett stort fan så jag böjde mig fram mot Linn och viskade lite försiktigt "jag gillar fanimej dom, lyssnade alltid på dom förr". Linn spricker upp och utbrister: Jag med! Och sedan dess är vi vänner för livet.

Linn har fått kokande vatten i ansiktet. Eftersom någon klant har släppt ut alldeles för mycket klor i vattnet här i Oslo så har man blivit rekommenderad att koka sitt drickvatten först. Jag har varit cooool och struntat i det och druckit kranvatten för glatta livet. Linn däremot tänkte vara en bra människa och koka sitt drickvatten. Detta resulterade i en sprutande vattenflaska fylld med kokande vatten rakt i ansiktet på stackars Linn. Besök på akuten där hon fick gå in som första prio in i akutstua (jag kan verkligen se framför mig Linn med handdukar lindade om anisktet, röd av gråt och brännskador och Klara tätt efter göra peacetecknet när de får gå före alla i kön) och bli omhändertagen av sjukpersonal som nästan kvävde henne med nedkylda handdukar. Linn hade tur och har klarat sig undan bra efter omständigheterna och ligger nerbäddad i soffan bredvid mig med vaselin på sitt svullna ansikte, en kopp kamomillté på ett behörigt avstånd och en choklad nära till hands. Om ca 20 minuter blir det OS för fulla muggar och vi är pepp. Om jag inte bott med Linn hade jag inte alls varit lika insnöad men nu är det som det är och jag tycker att det är fett att se alla idrottsmänniskor kämpa för sitt liv, se deras drömmar bli sanna när de glider över mållinjen. Detta blir en mysig kväll med min skadade men vackra vän ( tänk att hon är fin trots ALL den vaselin hon har kletat överallt, skönhet lyser i genom) och min andra härliga Klara som känner sig lättad över att trots allt vara normal.

Det är bra härligt med sport ändå. Alla dessa människor som lever för sin sport, jag kan i bland tycka det känns lite maniskt. Att ägna hela sitt liv åt en sport, leva sporten.

Jag skulle vilja kunna skriva hur jag känner så att andra kan läsa och känna exakt samma känsla som jag gör. Det finns ingen garanti för att mina känslor återupplevs med hjälp av en text men det är verkligen något jag eftersträvar när jag förklarar saker och ting. Jag har ett behov av att berätta när jag känner lycka och jag vill verkligen att alla andra ska förstå och få känna det jag känner för stunden. Som nu, jag sitter på tåget som ska ta mig till mitt hem, min familj. Tåget som för mig till trygghet och kärlek. Uppslukad av förväntan och lycka i kroppen lutar jag mitt huvud mot fönstret samtidigt som jag beundrar den vackra naturen och det helt gudomliga vädret. Snötäckta fält som gnistrar av intensivt solsken rusar förbi, orörda skogar gör ett lugnande intryck och jag sitter och bara suger åt mig allt det vackra. Jag ska spara bilderna i mitt minne, de får bli vita stenar som jag kan ta upp en grå dag när livet känns allt annat än lätt. -skrivet på i-poden i fredags-

Jag försöker lära mig att se och uppskatta det jag har nu och här. Jag kan inte längre leva ett liv där man väntar på att, just få, börja leva fullt ut. Det är inte målet som är skatten utan det är vägen dit. Jag vill leva mer efter den tanken. Jag har alltid tänkt att "efter det så kan jag göra vad jag vill, DÅ ska jag uppfylla mina drömmar". Jag sätter upp mål och tänker att jag tar tag i saker och ting när det är över. Studenten var en grej. Jag ville flytta från Arvika, se världen, bara leva. Nu när jag väl är här så tänker jag att mitt liv verkligen kommer vara topp när jag har sparat i hop pengar och får åka ut i världen att resa. När tankar som dessa tar över glömmer man bort att leva i nuet, uppskatta nuet, man missar en del av livet bara för att man väntar på ett annat liv därefter. Jag tror många känner igen sig och jag tycker att det är viktigt att påminna sig själv dagligen om att, detta är mitt liv, jag lever, just nu. Inte i morgon inte i går, utan just nu. Vi har inte en evighet här på jorden, vi har inte tid att bara längta efter det på andra sidan (nu syftar jag inte på himlen utan på det som komma skall i ens liv). Det är kanske därför jag en dag som denna sitter med en liten klump i magen och tänker på stora saker. Vad vill jag med mitt liv?är jag nöjd med det jag har nu? Inga lätta tankar en måndagseftermiddag som denna.
Det är några saker som jag verkligen vill. Jag ska börja träna mer, terapi för kropp och själ. Jag ska inte oroa mig för mycket, Jag ska inte finna massa fel utan se det som jag har och är otroligt tacksam för. Jag ska njuta av stunden, även om det jag gör nu inte är det roligaste så har jag mycket att se framemot och genom att leva i den längtansfulla känslan man då har så blir, i alla fall jag, mycket piggare och gladare.


Ett snötäckt hem



Röda hus med vita knutar i bygden Högerud.




Jag gick ner till badberget, la mig i den meterdjupa snön, blundade och mådde.


Om två veckor blir du två år min lilla fina syster.


Noa och hennes vän Ben.


Förfest hos Maya. Vi firade Mirja som hade födelsedag och Joëlle som blivit 18.


-Jag: Joëlle du pimplar inte, du fiskar med håven!

Girls night out



En härlig söndag innan hemfärd med syster ute i snön.

 

Jag vill inte åka hem. Jag vill vara kvar här hos min familj. Jag vill hinna träffa Ican, vara mer med Maya. Jag vill åka skidor i skogen och se på wall-e tillsammans med pappa. Usch blä för att åka hem. Det kommer kännas bra när jag kommer hem till min lilla ihopklistrade familj i oslo, men just nu känns det bara tråkigt och jobbigt.
Härlig helg, skriver mer om det sen, nu vill jag inte ödsla tid framför datorn när jag kan umgås med de andra på nedervångingen.

Jag har en syster som heter Joëlle. Hon är två år yngre än mig och firar i dag sin 18-års dag. Jag och Joëlle har alltid varit varandra mycket nära, hon har alltid varit den typiska lillsasystern som man har bråkat med, lekt med och älskat mer än allt. När Joëlle var liten så var hon en blyg men mycket bestämd tjej. Hon sa inte så mycket men när hon väl sa något så var det med en bestämd stämma och en blick som kunde fälla den grövsta mannen. Jag kommer i håg att jag ofta hade ordentliga bitmärken på mina armar när jag var liten efter att Joëlle visat vart skåpet skulle stå. Hon var så söt så ingen trodde någonsin att det var hon som hade gjort något när både hon och jag kom gråtandes, springande till mamma. Bitmärkena pratade förstås deras egna språk. När man fick leka med Joëlle (hon har alltid tyckt om att låsa in sig på sitt rum och leka fantastifulla lekar för sig själv) så var nog favoriten zigenare. Vi klädde ut oss med Bommas kjolar, sjalar och smycken och lekte att vi inte hade något hem och att vi var tvungna att bo på gatan eller i djungeln. Som sagt så lekte hon mycket för sig själv och jag vet inte hur många gånger jag funnit någon av min få dockor eller barbies där håret har varit avklippt, ett par solbrillor var ditmålade eller när "ravsköra" (helt seriöst jag kommer inte på något annat ord) var i fyllt med bläckpenna. Jag tror aldrig hon gjorde det för att vara taskig, det var nog bara hon som var inne i fantasins värld och gjorde det som kom omkring henne just då.

Solen har skinit på mig i dag. Konstigt egentligen hur mycket lite solstrålar kan göra för humöret. Jag vaknade 12.40 och det första jag såg var klarblå himmel, redan då visste jag att det skulle bli en fin dag. Det har blivit underbart god frukost tillsammans med Johan på godt bröd. Efter en god macka blev det grovdôpp till kaffet och sen en solskenspromenad. Johan gick hem till sig och jag fortsatte min färd. Jag ville ta vara på solskenet, samla på mig ny energi i form av strålarna, den klara luften och vackra vyer att samla i mitt minne. Jag gick upp på fästningen vid akers brygge, blickade ut mot oslofjorden och såg färjan sakta puttra i väg in i det vita solskenet. Lycka kan uppnås, det behöver inte alls vara så komplicerat, tvärtom. Det är bara att släppa tankarna, göra det man känner för och ta in det som finns rätt framför en. Inget framtvingat eller jäktat, bara ren njutning när den är som bäst.

I dag ville jag slå till en arbetskollega. Det gjorde jag ju såklart inte, som den uppfostrade flicka jag är men lusten fanns där. Vissa personer tar sitt jobb på alldeles för stort allvar. Jag gör mitt jobb, jag gör det bra och det tycker jag räcker alldeles utmärkt.

Nu kommer det bilder. Blandat från detta året, enjoy.


Solskenspromenad



Happy new year



dans och sång


Gött nytt



Finbesök av bror i Oslo. Utanför vår lägenhet


Ute på byn


God sushi, god wok.


dom är på´t igen.


Olle och Linn


Kaffebränneriet


Maya och Linn


Personalfest. Det bjöds på kakor i stora mängder


Bakerskan Johanna


Min chef. Hans gåvor från oss på jobbet.


Mina workmates


"Ta en kake, i norge har vi matpakke"


Jag och Thomas


PoserJohanna och däckad Tooraj

kärlekspar på dansgolvet


Parthey


Kärlekspar 2


Lina och Jag

I dag har jag jobbat extra på miniSATS. Det är skönt att jobba extra för man känner sig duktig men man blir lite trött i kroppen av att jobba dubbelt. Nu har vi styyyyr nytt kylskåp, hyrbil och chaffuör. Det känns skönt. Snart blir det behövlig sömn, men först té med Linn och Lina. Puss

 

Inget kylskåp, ingen frys. I går fick jag ett ryck och frostade av frysen. Jag stängde inte av det, det måste man tydligen. Nu är det varmare i det än vad det är i våran lägenhet. Jag har slängt nästan allt eftersom det blivit dåligt och nu är vi på jakt efter nytt. I morse ringde inte larmet så jag försov mig. Våran brödrost har gått i sönder så jag rostar brödet i spisen. Möe går åt helvete men lika glad för det är jag.