celinevanbaalen

Jag sitter i väntrummet på legevakten. Det är tyst. Stämningen är sådär tryckt som det bara kan vara i ett väntrum. Bredvid mig sitter en tjej i ungefär samma ålder som jag. Hon har på sig sina "sjukkläder" och håret slarvigt uppsatt i en bulle högt på huvudet. Jag gissar på att hon är svensk och att hon har öroninflammation eller nått. Mitt emot mig sitter en kvinna med sjal runt huvudet. Hon har sin handväska i knäet och händerna knäppta över den. Hennes ben är tätt i hop och ser väldigt ordentlig ut. Man kan se att hon försöker dölja att hon mår dåligt, och hon lyckas bra. Hon ser mest spänd ut. Alla suckar lika mycket varje gång det går förbi en läkare som inte ropar ens namn och alla mår halvtaskigt. Jag blir lite rastlös och kommer på att jag kan ta fram min iPod för att sitta och anteckna lite textrader jag har i huvudet. Jag får inte upp den direkt, den sitter liksom fast i fickan på något sätt och innan jag fått ur den har uppmärksamheten dragits till mig. I samma stund som jag fått upp min iPod hör jag hur något faller till marken. Jag böjer mig ner och kikar under bänken där jag sitter. Till min fasa får jag syn på mitt URINPROV som jag så smidigt gömt i min ficka. Jag får sätta mig på knä för att sedan sträcka mig för att få tag på röret där mitt ljumma urin ligger och guppar. Skamset sätter jag mig tillbaka på min plats och känner att: Det här var det enda som kunde lätta på stämningen i ett väntrum.