celinevanbaalen

Då sitter man bror Christophes lägenhet för första gången. Igår tog jag, Linn och Julia tåget till Götlaborg för att härifrån börja vår roadtrip. Det har styrt sig så bra så att vi får köra gratisbil ner till helsingborg och därifrån vidare till malmö. Vi kommer besöka Lund och köpenhamn också så jag tror detta blir en härlig vecka! Vi börjar med fika på haga om en timme med vännerna som är bosatta här. Senare idag bilr det kustvägen ner till sydligare breddgrader. Skåne, here we come!

Staden som gud glömde säger vissa. Idyllisk småstad när den är som bäst säger andra. Det är med blandade känslor man strosar fram på kullerstenarna i Arvika. Jag älskar att höra brölig värmlandska och iakta de nya coola och yngre gängen som hänger på sunday (trots att vi fortfarande har kvar några stammisar som te.x stirrande mannen). Det är så många här som klagar och ojar sig, och jag tror inte det är för att man tycker att det är så hemskt egentligen i de flesta fall, utan kanske för att inte verka tragisk över att man bor kvar här. Vill man hitta på något, flytta se världen eller något annat så gör man det. Vill man inte det så bor man kvar och njuter över att man har det så bra som vi faktiskt har det. Jag menar, det är ju inte överallt man ser avsågade 740:s (här kallar vi det cab) med dunkande melodiös musik med alldeles för många könsord, klockan 3.30 på natten för att sedan käka en fantastiskt god burgare på Timmy´s samt socialisera sig med finniga och sögna 16 åringar som i sista stund försöker få med sig en flicka för en tur i sin epatraktor. Jag gillar Arvika, staden som eventuellt Gud glömde, men jag tror i och för sig inte ha la så mycket tid på mig heller.


Hela den här texten skulle väl egentligen handla om att jag saknar min resa men det är nog inte så illa här ändå eftersom fingrarna så snabbt sprang över tangentbordet. Men det här saknar jag lite ändå..

Tre och en halv månad har gått. Lika snabbt som en glass smälter i thailandshettan, har tiden i sydostasien gått. Jag har haft en underbar tid med upplevelser som förgyllt livet och minnen som jag aldrig kommer glömma. Tre länder har jag varit i, Thailand, Kambodja och Laos. Det är så mycket jag skulle kunna skriva och det är så mycket känslor i mig när jag tänker på min resa men det är svårt att formulera det till ord. Jag har inte skrivit i blögga på länge men jag lägger upp lite bilder från sista tiden som jag spenderade i thailand och kambodja.


sötaste ungen kåp(?) jag och lina spenderade flera kvällar hos hans familj med godaste middagarna



mys


friends!






céline "dagisfröken" van baalen


jag och num var deppiga över att lina lämnat oss så vi åkte på tur med moppen till en fantastiskt fin strand för att se på solnedgången






påväg till koh rong än en gång med Dave



crazy fireshow


engelska och danska vänner


dave instruerar drinking games, horserace.



häng




trecking till fantastiska stranden, svettigt men värt det







båttur till vattenfall


upp i djungeln




Att vara hemma igen känns bra. Jag surprisade de flesta här hemma, endast två personer vissta att jag skulle komma hem så det blev härliga möten med både familj och vänner. Jag börjar sakta men säkert landa, det är som om delar av hjärnan tar flyget hem just nu, en del av mig är fortfarande på beachen och glassar och den andra njuter av att vara hemma i ett knoppande men kallt landskap. Jag är tacksam och lycklig över att jag fått uppleva det jag gjort, att jag fått träffa massa nya människor och knyta nya vänskapsband. Nu ligger sommaren framfor mig och det finns bara möjligheter, Är inte det fantastiskt?

Jag ska tillbaka till fantastiskt fina koh rong! I morgon drar jag och mina reskompis Dave tillbaka till finaste on i kambodja och steker och mar gott. Det kanns skont att inte behova resa sjalv det sista. Nu ska har bara ta vara pa den sista tiden innan det ar dags att aterkomma till livet dar hemma. Det ar sa mycket kanslor som kommer upp nar man tanker pa hemresan. Saklart ska det bli harligt att traffa alla, min familj och vanner. Samtidigt kanns det lite skrammande, en helt ny varld har oppnat sig och det ar bara jag som vet om den, mina upplevelser och allt det som man gjort. Det basta ar att det ar sommar nar jag kommer hem! Forvantansfulla studenter, glada miner och alla vanner ar hemma.

Igar hade jag mina andra matforgiftning (om det nu ar det) pa fyra dagar. Det ar inte sa kul, man spyr en massa.
Dagen idag kommer darfor bli valdigt lugn, har jag tur mar jag battre i kvall nar det ar dags for nattbuss till sihanoukville.