celinevanbaalen

Staden som gud glömde säger vissa. Idyllisk småstad när den är som bäst säger andra. Det är med blandade känslor man strosar fram på kullerstenarna i Arvika. Jag älskar att höra brölig värmlandska och iakta de nya coola och yngre gängen som hänger på sunday (trots att vi fortfarande har kvar några stammisar som te.x stirrande mannen). Det är så många här som klagar och ojar sig, och jag tror inte det är för att man tycker att det är så hemskt egentligen i de flesta fall, utan kanske för att inte verka tragisk över att man bor kvar här. Vill man hitta på något, flytta se världen eller något annat så gör man det. Vill man inte det så bor man kvar och njuter över att man har det så bra som vi faktiskt har det. Jag menar, det är ju inte överallt man ser avsågade 740:s (här kallar vi det cab) med dunkande melodiös musik med alldeles för många könsord, klockan 3.30 på natten för att sedan käka en fantastiskt god burgare på Timmy´s samt socialisera sig med finniga och sögna 16 åringar som i sista stund försöker få med sig en flicka för en tur i sin epatraktor. Jag gillar Arvika, staden som eventuellt Gud glömde, men jag tror i och för sig inte ha la så mycket tid på mig heller.


Hela den här texten skulle väl egentligen handla om att jag saknar min resa men det är nog inte så illa här ändå eftersom fingrarna så snabbt sprang över tangentbordet. Men det här saknar jag lite ändå..