täppta näsborrar
Det är nu jag vett att hösten verkligen är här. När man går direkt från en förkylning in i en annan, då är det höst. Det hör liksom till att vara lite småsjuk när det är ruggigt ute, när man nöjer sig med att sitta inne och imponeras av bladens skiftningar från grönt till rött. Idag är en typisk sådan dag. Jag vaknade sex i morse av att näsborrarna var igensnorade och munnen var snustorr. Eftersom huvudet dunkade alldeles för hårt gick jag upp, gjorde mig en kopp té, en macka och la mig i sängen och läste i boken som jag för tillfället är uppslukad i. Efter ca en halvtimme fick jag verkligen anstränga mig för att hålla ögonlocken öppna så då fick det bli en tupplur till innan det var dags att gå upp. Jag sitter nu själv i vårt fina hus, det är otroligt ruggigt ute, jag är jäkligt förkyld och jag kan inte motså att känna en viss tillfredsställelse av att inte behöva göra något vettigt, över huvudtaget.
Kvällen ska spenderas hemma, det ska bara mås i helgen, inga måsten. Ibland ska livet få vara okomplicerat, nästintill tråkigt, det tror jag ibland kan vara en bra medicin för själsligt välmående.
oj vad jag myzer. (ska nämnas att det inte är lätt att få till en hej-det-rinner-ur-min-näsa-men-jag-är-mysig-och-söt-för-det-bild) Jag kan inte work it out, för mig krävs det bra concealer och brunpuder, när glåmigheten i alldeles för snabb takt, smyger sig på.
