celinevanbaalen

Man kan inte gå hur länge som helst utan tårar. Jag tror inte det i alla fall. Det behövs inget dramtiskt för att få mig att gråta, har det bara gått tillräckligt länge sen förra gången mina ögon fylldes med salta tårar så kommer det förr eller senare. Jag är krasslig, mår inte speciellt bra rent fysiskt, jag saknar min familj, har sett på en bra film, haft ett onödigt tjafs med min bror och är ensam ute i bushen. När jag ska säga till min mamma och pappa att jag saknar dom så kommer såklart gråten. Jag är egentligen inte ledsen, jag är ganska fylld med kärlek men jag är en människa som inte kan ljuga för mig själv. Är jag ledsen visar jag det, är jag arg på någon, säger jag det, och är jag sugen på choklad så äter jag bannemig choklad, det är väl egentligen ganska logiskt. Det är det som är ganska bra med mig. Det som vill komma ut kommer ut i stället för att ligga kvar, ruvas och växa till något större som ingen av oss mår bra av.
Om två timmar kommer min syster hem, då är jag inte längre ensam. På lördag kommer mamma och pappa hem och då ska jag pussa och krama dom tills jag känner mig lite fånig. Snart är förkylningen borta. Snart har jag glömt varför jag först började gråta. Snart kommer jag sitta och spela piano, dricka en kopp varm choklad med grädde i och ta vara på min fina lilla ensamtid som jag har just nu.