celinevanbaalen

Det är så vackert ute. Jag ligger nerbäddad i den lilla soffan i favoritrummet här i huset. Det är fönster åt alla håll så att jag kan ligga och se hur vackert det är idag. De gula löven som blir en vacker kontrast till den ljust blåa himmeln. Jag borde vara ute, jag borde gå ut och gå, men kroppen sviker mig. Huvudet känns tungt som bly och det värker i min kropp. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte ens lyfta mig ur soffan för att göra mig en behövande kopp té.
Igår fick jag förfrågan att åka med Ludvig (Joëlles pojkvän) när han skulle flyga. Han läser till pilot och kör ganska ofta här i Arvika för att få ihop flygtimmar. Jag kände mig inte alls sugen först men när de började kalla mig feg och chicken så kunde jag ju inte annat än haka på. Vi drog till Arvika flygplats och svävade över våran lilla stad. Den såg så fin ut i allt det mörka, en liten upplyst oas med kyrkviken som en mörk pupill intill. Vi åkte över lundellsgärdet där jag såg Linns hus och jag tyckte det var sjukt mysigt att puffa fram i mörkret. Min flygrädsla är som bortblåst. Jag har, om möjligt, släppt en gnutta på mitt kontrollbehov och det känns ju otroligt befriande.