celinevanbaalen

Om du var här mamma. Då skulle du klappa mig på pannan. Du skulle göra ditt hemmagjorda mos som jag alltid är sugen på när jag är sjuk. Du skulle passa upp på mig utan att vara mjäkig. Du är en otrolig människa mamma, jag undrar i bland om du vet det själv. Vi är egentligen ganska olika, du och jag, mamma. Jag tar mer plats, mer yvig i både humör och handlingar. Du är en oerhört bra lyssnare och du känner av hur personer mår utan att behöva prata med dom. Många gånger har du funnit ut att jag haft något på hjärtat även fast jag försökt dölja det. Det vi har gemensamt måste vara våran brist på att dölja känslor. Vi gråter när vi är ledsna, skriker när vi är förbannade och skrattar när vi är glada. Så många gånger jag sett dig skratta så att du gråter eller vice versa. Vi är heller inte helt olika till utseendet. Jag har hela min barndom blivit kallad "lillkarin" och mamma har direkt sagt "men gud så hemskt. stackars dig Céline". Det är inte alls synd om mig, du är vacker som en dag mamma och jag har alltid tyckt om att höra att jag lär likt dig. Som jag redan har nämnt (i går) så kan jag inte annat än vara imponerad över ditt otroliga jobb som mamma och fru. Du är en av de viktigaste förebilderna i mitt liv och det kommer du alltid att vara.