Jag lyssnar på mig själv.
I bland går det helt enkelt inte ha roligt även fast man vill. Min bror är här i stan denna helgen och vi har haft det väldigt mysigt med bio, sushi och shopping. I går kväll satt vi alla i lägenheten, käkade ostgratinerade nachos med guacamole, salsla och créme fraiche. Vi drack vin och hade det allmänt kos. Jag kände mig inte alls party och hade hellre lust att sitta hemma, uppkrupen i en fåtölj med en bra bok ett en kopp té som aldrig tog slut. Jag är inte riktigt glad i kroppen och gjorde nog det bästa genom att gå och lägga mig i stället för att tvinga på mig något partymood. Jag vaknade nu upp i en tom lägenhet och har ringt alla mina samobs, som inte svarade. Jag fick till slut tag på min kära bror som konstaterade att alla var i skinnet och i tryggt förvar hemma hos Ola. Jag är sugen på att gå ut i kylan och solen så det blir nog en promenad upp dit snart.
Jag har en klump i magen som inte vill försvinna. Tankarna virvlar i väg till ställen där dom inte borde vara. Jag blir orolig, ledsen och känner mig ensam trots att jag är omringad av de bästa.
Man ska inte ta sin kära förgivet, man ska leva fullt ut för dagen. Njuta av att man finns till, att man kan älska, bli älskad. Vara tacksam för det man har runt omkring sig och som man tar som en självklarhet. Värna om det som betyder något och låta de som man älskar få veta det.
Ta hand om er, var rädda om er. Snälla.
Kommentarer
Trackback
