celinevanbaalen

En gubbe kom in i affären och gjorde min dag. Jag sitter i kassan, småfryser och är trött som vanligt. Jag känner mig lite allmänt butter och inte så värst pepp på livet. Jag hör plötsligt en vissling och ser efter vart den kommit i från. Jag får syn på en gubbe som kommer åkandes på en permobil. Han visslar något i dur och ser väldigt nöjd ut med sin tillvaro. Han kommer fram till kassan och börjar genast skämta och prata med mig. Han har en sådan varm och ärlig glädje och verkar inte alls sur för att få sitta i en permobil, tvärtom, han kör som en dåre med sitt lilla fordon. Jag frågar om det går bra när han ska packa i hop sina varor varpå han svarar; ja det hoppar och går, själv? med ett leende på läpparna. Efter att han åkt i väg (slirat lite halft med sin permobil som verkar kunna gå i en jäkla fart) känner jag mig så glad och upprymd. Han verkade på något sätt så tacksam. Tacksam över livet. Jag ser många personer varje dag som utåt sett ser helt friska och krya ut men de verkar aldrig bli tacksamma, om det inte är priset som är fel så är det varan, denna eviga klagan och jämring helt utan värde. Norska rikmalingar som har allt men ändå har ögon sorgsna och mörka som djupa brunnar. Vi glömmer så lätt bort vad vi har och vad som är viktigt i våra liv. Vi strävar hela tiden efter något bättre och glömmer bort att sitta ner i lugn och ro och bara känna tacksamhet och glädje för det som finns precis intill oss.