celinevanbaalen

Jag kan ändå överraska mig själv i bland. Strax efter att jag skrivit mitt föregående inlägg, gick jag ner till köket, tappade upp en stor skål med chips och satte mig vid tv:n. Lite för att känna att jag kunde slappa och ha det gött, skita i min resfeber och all annan "grönning". Ingen bra idé, överhuvudtaget. Jag blev i stället ännu mer rastlös och fick ett sånt där ryck som man inte får alltför ofta. Jag drog på mig springkläder, joggingskorna på och drog med Ylle ut på en joggingtur i den fuktiga men friska luften. Det var skymning och man kunde se molnen skingra sig, några rådjur tittade på mig från en äng och jag fick då och då ge Ylle pepptalk för att hon skulle palla springa med i mitt tempo. Den bästa medicinen för orolig själ är (i alla fall för mig) att antingen spela musik eller röra mig fysiskt, det funkar verkligen, varje gång! Så efter en joggingtur och ett styrkepass kan jag nu varva ner med datorn i knäet och musik i bakgrunden och faktiskt gå och lägga mig någorlunda i tid. Pärry.

En familjedag med lite shopping. Eftersom jag vet att jag skulle legat och sovit hela dagen om jag inte hittade på något så åkte jag med mamma, pappa, noa och nicolas till karlstad. Jag hann med några fyndköp innan vi åkte hem. Bilder kommer här


råsnygg tröja från gina tricot


smått och gott från h&m och linne från monki


BLING BLING


Förut fick jag ett ryck. Jag blev riktigt förbannad. Jag känner hur min kropp sakta men säkert förvandlas till något förslappat, något okontrollerat gägg. Jag vill inte det, jag vill verkligen inte det. Så jag drog på mig joggingskorna, tog med Yllet och sprang. Jag bara sprang och sprang tills jag längre inte kände ilskan inom mig, tills andetagen överröstade mina tankar. Ett ordentligt styrkepass efter det så var jag längre inte lika kaxig. Jag hatar att känna mig fläbbig, kanske inte rent fysiskt utan mer inom mig. Det har varit två festivaler på två veckor och det har säkert en ganska stor inverkan på hur jag känner mig. Nu ska jag börja träna, ordentligt. Fanimej.


Mindre vin mera pin, lite den.

Jag lever mer än någonsin. Det var min första tanke, när jag helt blöt av svett, ramlar in hemma i bushen efter en cykeltur från stan. Nästan alla vännerna är hemma i Arvika och tillsammans hittar vi på det ena mysiga efter det andra. Räkfrossa på olssons, reuonionparty och bio (eclipse, dregel). Jag är fylld av mycket just nu. Det känns nytt på något sätt, livet. Inte främmande men annorlunda. Jag tror att jag gillar känslan men den är ovan.
Så många fina människor som är närmre än någonsin, så mycket fritid, så många möjligheter att bara få må bra, och det är det jag gör just nu. Jag mår bra. Det går bra nu.

Jag är stolt över att jag cyklat som innihelvete i mörkret hem bara  för att få sova i min egen säng och få se mina föräldrars leenden när de inser att jag faktiskt ska sova hemma, jag är stolt över att jag har blivit lite vettigare (långt ifrån det vettigaste man kan vara men dock) av mina misstag och gärningar, jag är stolt över hur jävla underbara vänner jag har. Jag är stolt över mig själv.
Med den känslan som jag har i kväll kryper jag ner under täcket med ett leende på läpparna och drömmer om när Jacob tar mig i sina övertränade armar och springer in i skogen där edward står och bara vill ha mig. De småtjfasar lite om vem som ska bli min kära och kommer sedan tillslut fram till att jag kan få båda, 50-50, bra deal.


p.s. min blogg är under arbete, det förklarar den tråkiga layouten d.s.